Min lilla transistorradio från Las Palmas

Vi var två civila gnistar plus en högbåtsman. På bilden min kollega Leif Lindahl. Samarbetet och överhuvudtaget arbetsklimatet på Tor var det bästa man kan begära.

Bruten i två delar.

Här är brottet. I bakgrunden syns Oljarens akter.

Kan inte vara roligt att jobba på tankfartyg. Allt luktar olja och är lite klibbigt.

Omplacering till HMS Oljaren 10 dec 1964

C T Gogstads förlisning vid Bremön utanför Sundsvall var på väg att bli en stor miljökatastrof då hon bröts i två delar i stormen den 9 dec.
HMS Oljaren som tydligen befunnit sig i närheten skickades till vraket för läktring av olja. Man behövde snabbt en telegrafist och jag som just återkommit till isbrytaren Tor tillfrågades. Det var ju ett välkommet äventyr.

Oljaren hade en radiosändare för gränsvågstelefoni och en mottagare som drevs av en generator nere i maskinrummet. Det visade sig snabbt att ström levererades, men eftersom anläggningen inte använts på åratal var generatorn inte avstörd och mottagaren stördes ut totalt av generatorn. Mottagaren hade en batterilåda med flera år gamla rester av batterier och var obrukbar.

Vilken tur att jag hade tagit med min lilla transistorradio från Las Palmas där gränsvågsbandet fanns. Jag klarade det hela genom att tala när generatorn gick och drev sändaren, därefter stängde jag av generatorn och lyssnade på min lilla radio, svarade genom att åter starta generatorn osv.

Någon koj fanns inte för en extra besättningsman men fartygschefen, en vänlig och i mina ögon gammal man, hjälpte mig att montera upp hans sofflock med rep i ett däckskontor och där sov jag dessa händelserika dagar.

Fartygschefen, en vänlig gammal man.

C T Gogstad förliser utanför Sundsvall

Id.no. 5056511.

Signal: LNYI

C.T. GOGSTAD 130

 
Sjösatt den 22 juni 1954.
Levererad den 7 oktober 1954.
Dimensioner: 160,02 M x21,87 Mx 11,74 M.
Dw.ton: 18800.
Maskin: 1 st. 8 cyl. GV diesel.
Effekt: 9150 ihkr
Knop: 15
Fartygstyp: Tanker.
Gudmor: Aagot  Gogstad.

Levererad till D/S A/S Laly (C.T. Gogstad) i Oslo. Den 1 december 1964 strandade fartyget vid Bremö Kalv utanför Sundsvall. Då det var svårigheter att skaffa fram en läktare för att tömma lasten, som bestod av 14000 tom tjockolja och 2000 ton dieselolja, försenades hela bärgningen. Den 9 december blåste en kraftig sydlig storm, vilket gjorde att fartyget bröts i två delar. Den 12 december drogs akterskeppet av grundet och två dagar senare även förskeppet. Båda delarna bogserades till Eriksberg i Göteborg.

Maskinhaveri på Tor.

Någon gång 64-65 erinrar jag mig nu att Tor fick totalt motorbortfall i kuling uppe i Bottenviken. Tror att någon i maskinrummet "klantade sig". Förödelsen var enorm när vi lade oss tvärs sjön och rullade kopiöst.
Vakthavande officer på bryggan läste av att vi rullade ned till 49 grader som mest.
Leif Lindahl och Fyhr befann sig i radiohytten och jag vill minnas att någon av dem berättade att han satt med skrivmaskinen mellan benen i de fruktansvärda rullningarna.

Själv hade jag frivakt och befann mig i vår hytt. Hamnade på durken och fick tag i min nästan nya dyrbara Tandbergbandspelare som hade börjat kastas från skott till skott. Med den mellan benen fortsatte jag sedan åka några gånger tills jag fick tag i något att hålla fast mig i. Vi klarade oss.

Hörde att i färgförrådet var durken täckt av ett decimetertjockt lager flytande färg från burkar som slagits upp.
I byssan slet sig bl a en spis som åkte runt och ställde till förödelse.

Fartygschefens, kommendörkapten Christensen, skrivbord slets loss från durken.

Som amatör föreställer jag mig att påfrestningen vid varje vändning i rullningarna måste ha varit som störst ju högre upp man kom och radiohytt och fartygschefens hytt låg lång uppe.

Högbåtsman Kjell Fyhr och anropssignaler.

Reaktioner från besökarna ger vid handen att Fyhr alltså hette Kjell i förnamn och att han gick bort alltför tidigt endast 47 år gammal. 1928-1975.

Tor 1964 civila anropssignal var SCYN och den militära fasta TFSU.
Ymer 1964 civila var SBDF och här var Stig Lindqvist placerad samma tid som jag på Tor 1964-65.

Statsisbrytaren Tor 1964-1965

Jag gjorde värnplikten som värnpliktig korpral, telegrafist med vana från handelsflottan, på Tor tiden mars 1964 till maj 1965.
En 14-dagarsperiod lånades jag ut till HMS Oljaren som var engagerad i läktring av olje från en havererad norsk oljetanker utanför Sundsvall.
Hela sommaruppehållet 1964 ersatte jag den fast anställde telegrafisten på torpedbåten T110 Arcturus.
Vid muck i maj 1965 gifte jag mig med den kvinna jag träffade i Luleå under ett hamnuppehåll vintern 1964. Vi kamperar fortfarande ihop.
Samtidigt anställdes jag vid Försvarets Radioanstalt.

Det snöade mycket och ofta.

Isen skrapar bort färgen

Här inne på 3.e våningen ligger radiohytten

Högbåtsman Fyhr

Vi var tre telegrafister varav Fyhr var fast anställd. En mycket bra chef som snabbt kom underfund med vilken typ av perpendiklar Leif Lindahl och jag var. Stor frihet, stort ansvar. Jul- och nyårshelgen 1964-65 tog han semester i två veckor och vi skötte ruljansen själva.

Det blev en hård tid med många assistanser och inte en dag i hamn. Arbetade fyra om fyra och efter en vecka kände man knappt skillnad på natt och dag. Det blev aldrig mera än tre timmars sömn i sträck - men vad gjorde det, vi var unga och vårt jobb oerhört viktigt.

På något sätt har jag fått veta att Fyhr avled någon gång på 1980-talet tror jag.
Hans telegraferingskonst var stor, kalligrafi.

Leif Lindahl.

Leif och jag kom direkt från handelsflottan och genomgick endast en kortare utbildning i militära hälsnings- och gångarter, liksom naturligtvis det militära sättet att avveckla radiotrafik. Detta tog ca två månader med början i Karlskrona och avslutning på Berga Örlogsskolor.

Jag fick välja långresa med Älvsnabben eller isbrytare. Eftersom jag kommit hem till Sverige enkom för att göra värnplikten och att återse fosterlandet efter ett och ett halvt år huvudsakligen utom Europa, valde jag nybygget Tor som just levererats från Finland.
Leif valde också Tor och vi hade ett otroligt fint samarbete under ledning av den fast anställde högbåtsmannen Fyr under 13 månader.

Till sjöss passning dygnet runt.

Ser ut som tipskuponger.

Leif i VHF-en

Leif stämmer av sändaren i radiohytten. I ett apparatrum fanns fler sändare som vi styrde från radiohytten.

Telegrafering

Bilder på författaren och fotografen själv.

Jag stämmer av den sändaren vi hade i radiohytten.

Till vänster en av de två engelska Racal LV-mottagarna. Övriga nio (tror jag) saknar långvågstillsatsen och har alltså endast kortvåg och gränsvåg. 

Leif och jag hade en tvåmanshytt. Lägg märke till min radio inköpt på Las Palmas, som hade inte bara lång och mellanvåg utan även kortvåg och GRÄNSVÅG. Den var min enda gränsvågsmottagare när jag under ett par veckor fick rycka in på HMS Oljaren.

VHF-hörnan i radiohytten. Nästan all denna trafik, mestadels kontakter med assisterade fartyg i närområdet, sköttes av vakthavande officer på bryggan.

Vi ser glada ut på de flesta bilder.

Vi hade trevligt för det mesta.

Leif Lindahl hade filmkamera.

Från vänster: jag själv, okänd, Leif Lindahl

Sannolikt hade vi arrangerat denna bild eftersom jag inte är någon passionerad kortspelare. Kan vara från Berga Örlogsskolor eller möjligen bataljon af Trolle i Karlskrona.

Telehantverkaren

Hans namn är tappat. I hans jobb ingick, att tillsammans med oss värnpliktiga telegrafister, koppla trådtelefon så fort vi förtöjt och att under hela hamntiden hjälpa oss bemanna telefonväxeln.

Vill minnas att det snöade ofta och mycket.

Precisionsbackning.

Konvojöverlämning

På bilden lämnar den lite mindre och äldre statsisbrytaren Oden över en konvoj från söder som vi ska ta vidare norrut.

Munksund Piteå

Sovjetunionen

Detta erinrar jag mig tydligt. Tor går i spetsen av en konvoj och måste naturligtvis hålla en fart som alla fartygen kan klara av. Akterifrån kommer ett sovjetiskt, modernt fartyg och påbörjar omkörning alldeles för nära oss, eftersom det klämmer ihop den isränna vi bryter upp.
De bränner på allt vad de har av motorkraft, det syns på röken ur skorstenen.
Från bryggar anropar man på VHF och från radiohytten anropar vi på 2182 och 500 kHz (allmänna anropsfrekvenserna) men det blir inga svar.

Fast i isen.

När isbrytaren når fram till båtar som kört fast går man normalt ett varv runt om för att lossa dem.
Vid något tillfälle under min tid på Tor bröt vi loss ett mindre fartyg som var verkligt illa ute när is hade börjat klättra in över relingen.

Så här lätt kan det gå när man hittat en råk.

Här har det nog varit dramatiskt, de har fastnat väldigt nära varandra.

Konvojeringsbilder.

Det vanligaste sättet är att maskinstarka, isförstärkta fartyg följer isbrytaren i rännan. Svagare fartyg kan behöva bogseras. Beroende på is- och vindförhållanden händer det att fartyg som inte bedöms klara ispressen avvisas.

Farligt farligt i tät dimma. Då gäller det att radiokommunikationen fungerar om isbrytaren kör fast. Samma gäller naturligtvis om något av fartygen i konvojen kör fast och har andra som följer.

Isvallar

Även isbrytare kan få snabba fartsänkningar eller tom stanna i upptornande isvallar vilket får katastrofala följder om man ligger i täten av en konvoj. För att ta sig igenom, kan man pumpa vatten mellan tankar på ömsom styrbords ömsom babords sida och detta tillsammans med det vatten som propellrarna spolar mot skrovet klöser man sig igenom det mesta.

Snö och kyla.

Många dagar i väldiga isfält.

Man tänker sig Andrés ballongexpedition till Nordpolen, störtningen och vandringen tillbaka mot civilisationen genom isfält som dessa. De orkade ju inte heller ända fram.

Tors akterdäck