De första stegen.

I tonåren började jag med DX-ing, dvs lyssning på civila rundradiostationer på kortvåg. Man skriver en lyssningsrapport och får ett QSL-kort som tack för besväret. På något sätt blev jag då intresserad av telegrafistyrket.

Ett första sommarjobb som smörgåsnisse på Kurorten i Tingsryd bäddade för två somrar som salongsuppassare till sjöss. Sommaren 1960 på m/s Elsie Winck till Nordamerika, nästa sommar på m/s Irene i nordsjöfart.

Vintern 1961-1962 gick jag redareföreningens telegrafistutbildning på Sjöbefälsskolan i Göteborg.
Från maj 1962 till 4 jan 1964 var jag gnist på m/s Antarctic Ocean och hann med Nord- och Sydamerika, Australien, Medelhavet och Östersjöområdet.

Omedelbart vid hemkomsten ryckte jag in i flottan, Karlskrona, för att göra 15 månaders värnplikt.
Det blev ett par månader i Karlskrona och Berga Örlogsskolor för att lära mig bära uniform och den militära signaleringen.
Jag fick välja Älvsnabben och långresa eller isbrytare och valet var lätt efter ett och ett halv års bortavaro från Sverige. Naturligtvis tog jag den nylevererade isbrytaren Tor, ett mästerverk på sin tid. Tillvaron var behagligt militärfri med fina personalutrymmen och ett verkligt arbete med stort ansvar och förtroende från ledningen.


Under sommaren 1964 blev jag under en vecka utlånad till HMS Oljaren som normalt inte hade telegrafist. Vi deltog i räddningsarbetet av den norska tankern Hogstad som förlist utanför Sundsvall. Läktrade lasten av olja in till cisterner i Sundsvall.

Resten av sommaren tjänstgjorde jag som telegrafist på MTBS T110 Arcturus som ersättare för den ordinarie fast anställde furiren. Mycket trevligt speciellt som jag även övertog hans plats i underbefälsmässen och slapp sova i hängmatta i förskeppet.

Januari-maj 1965 var jag åter på Tor.
Min blivande hustru träffade jag på dans på Blackis i Svartösta´n i Luleå.

Ett trevligt resultat av mina isbrytarvintrar, bröllop 1966 med den kvinna som fortfarande är min hustru.